.

.



Preliminärt, 15 september



.

ctrl

Jag tittar inte på tangentbordet när jag skriver längre.
Undrar hur länge jag gjort så.

R E C L A I M L I F E ll

Det var förresten en underlig och rolig nattmorgon i måndags. Klimern vart ensam hemma någon gång runt 04.30 till tio dagar framåt och var peppeppeppeppepp medan jag nästan sov och solen var påväg upp och alla möjligheter i världen fanns där.
Inom ramen av en lägenhet.
Så vi tog bort vardagsrums bordet och snodde alla täcken i alla rummen och byggde oss en säng, ett tillhåll, ett fort.
Very pretty indeed tills vi fixade en korg med nybakade vitlöksbröd, då det vart even better.

Roligt roligt. Jag behöver leka av mig och få sommarlovsstunder nu när allt är så allvarligt på jobbet och det är så mycket ansvar och så mycket viktig information att komma ihåg med mediciner och rutiner och herregud vad många och det vart.

Ebba, i helgen planerar vi tågluffen. Fett med vikarie jobb som ges i september and i need too know hur och när jag kan jobba.

Behöver köpa en kalender, jag håller på och blir stefan. Eller tobbe. Kalender freaks!

R E C L A I M L I F E

Det var dimma inatt. När solen gick upp vart den rosa. Det vart rosa dimma.
Det var som marshmallows i kväve form, tänkte jag.

Nu är det två nätter kvar sedan slutar jag på tidningarna,
det ska bli rajtantajtan.
Att få sova ut.

Och nu sitter jag här, nyduschad fyra minuter i sex och är pigg. Somnade runt 18 igår så jag har typ sovit det jag behöver idag. najs, då har jag en dag att använda.

Igår vart jag förbannat häftig och tog moppekort (yeah thats right, snart nitton år) ute i Bergshammar. Det var faktiskt kul, tog hela dagen så jag hann knappt sova efter tidningsutdelandet igår och kom hem runt halv fem. Det var väldigt mycket teori, men läraren var askön och vi vart lite kompisar. Han och en liten kille som jag tyckte såg bekant ut och som satt och tittade på mig hela tiden blev mina bästisar den 23 juli.

- Varför känner jag igen dig?
-Jag känner igen dig också.

Seriöst, varenda nytt ställe. Typ männen jag är personlig assisten åt och människorna runt dem och tidningarna, och bara hela sommaren så är det alltid någon som känner nån som jag känner. Alla har en koppling. Det går verkligen inte komma undan. Elins pojkvän emils mamma, mormors vännina, robins kompisar, barndomsvänner, Pillans bekanta. It just goes on.

Lussebullar, shit va gott det vore.

If I'd been Elaine this misery'd been followed by studio laughter

Jag har en rumpa. En snygg en. In fact sitter jag här och putar lite med den just nu.
Men dock inte så länge till eftersom jag håller på och - så att säga - jobbar arslet av mig.

Jag går runt lite som i en dimma av saker som inte är bekanta, allt är förändrat. Jag bor inte hemma, jag har börjat jobba (Just nu kan jag faktiskt säga att jag har tre jobb), jag sover inte på natten, nej jag springer som en riktig galning i trappor och längs gator med tidningar i vänsterhand. Jag lagar inte egen mat eller kan tvätta när jag vill, vilket verkligen suger. Men nästa vecka flyttar jag nog hem igen. ååh heeem. Jag har vart hemma fem gånger sen tisdagen efter studenten. gosh. Heeem!

Jag känner mig pretty bräcklig av allt detta, liksom skör. Och jag hatar skör. Men på något underligt vis är det sköra uppblandat med något grövre. Som att gamla godingen erfarenhet stärker satt sin stämpel över hela min ryggrad och jag håller på och lär mig kämpa fast det är grymt jobbigt.

tja, nu ska jag sova, jag börjar bli sjukt irriterad på att sova, även fast jag inte sysslar med det så ofta right now, men allt kretsar kring det.

Dessutom är det förjävligt att inte kunna köra en sleepover hos david och kolla på serier hela natten och bara. vara. bekväm.
utan tider att passa.

Vi nattbadade i lördags, det var guld och gröna skogar (blåa bassänger?) och blött men inte ett dugg kallt. Fastän D inte palla trycket och frös. Riktiga män fryser inte, inte bloggar de heller. fail på den!

En uppenbar känsla för stil

Ända sedan jag läste boken En uppenbar känsla för stil som handlar om mäns uppfostran och hur de blir behandlade i samhället, mestadels beroende på fördomar om deras kön, så har jag mycket mer börjat lägga märke till ojämställdheten. Och då menar jag inte det vanliga med mindre lön, kvinnor som sexuella objekt eller enbart manliga chefer. Utan hur mänpojkargrabbar på riktigt ser på tjejerkvinnorbrudar. Ser på mig helt enkelt.

Och här vill jag även förtydliga vad jag menar med ser.
Det jag pratar om är hur de förutfattade meningarna hur en tjej är redan är bestämt i förväg när ett samtal inleds, eller hur det blir någon sorts hierarki när en grupp människor möts. Jag vet och jag känner när jag kanske inte betraktas som, men i alla fall omedvetet behandlas annorlunda
för att jag är kvinna.

Mina skämt är aldrig lika roliga, och senast igår drog jag något slags rolighet som sedan upprepades av en kille med en annan ordföljd som då vart skitkul. Det är sorgligt. Men mest för att det handlar om att från början i uppfostran så lär man sig att trippa på tå för manligheten. (Såra den inte, det är det värsta du kan göra!!) och att böja sig. Fan jag böjer mig för det. Utan att ens tänka på det. Och jag spyr ärligt talat.

Jag har funderat över det här så hårt, men det känns så hopplöst. Att bara för att jag är tjej så kan jag ingenting, jag är liksom inte lika high standard som resten. Jag har börjat bli intresserad av datorer, teknik överhuvudtaget och vill veta hur saker fungerar. Och damnit, om jag frågar något så vill jag ha ett lika seriöst svar som någon utan fitta, (Och vafan ska jag behöva begära att bli behandlad som att jag inte hade en kroppsdel jag har?!) om jag frågar något är det inte för att jag ska försöka verka intresserad, utan för att jag är uppenbart intresserad. Jag blir fascinerad av många saker hela tiden och jämt. Men det finns vissa saker som jag bara inte kan eller får vara intresserad över. Det är som att om man kommer till en viss gräns av intresse som först är charmig, men sen efter ett tag så blir det för mycket. Då börjar man vara ett hot mot någon manlighet som bara är ett stort jävla dråpslag. Det finns ingen manlighet, det är ett stort insider skämt som vi drev för långt, sorry.

beardface

Jag har nu 6000 spänn på mitt tågluffarkonto och har inte fått en endaste lön från tidningarna än. Det här kommer faktiskt funka! Det är roligt att spara till och med, att gå och sätta in pengar när jag fått cash typ av farfar för att jag slitit i hans trädgård och att känna att det kommer någonstans det här.

Igår var en rolig lekdag, jag var galen och vädret var kasst och hade tidigare vart fly a la femtonåring förbannad under dagen. Men det försvann ganska mycket efter att jag cyklat hysteriskt i regnet för en uppförsbacke och fick lyssna på grymt hög arg musik hos david. Det var precis vad jag ville. Sen vart jag sprallig och (jag har verkligen inte haft min egna ålder på hela dygnet) litentjej som busade och vi hade kladdkake krig och jag satt på axlarna och ryggen på honom och dansade runt och herregud hur stod han ut.
Sen byggde jag fort och bosatte mig tills jag drog och jobbade inatt i regnet. Tidningsbud är hårt men jag har fått GRYMMA vadmuskler. Jag märkte det idag och det är ju schysst att jag får motion och muskler och inte bara pengar och konstiga sovvanor av mitt jobb. Se det positiva liksom.

Iförregår var ebba här och vi käkade förmycket indianglass och pratade om allt som var fint och bra och väldigt konstigt och vår framtid med luffen. Det känns skitbra och det var mysigt. Och dessutom träffade jag Pillan igår, och det var grymt också. Hon är så bra att ha.

komplimang

"du är söt för att det får plats så mycket,
så mycket personlighet i den lilla kroppen."

Det finaste jag hört

Det händer väldigt sällan att jag spelar bingo

Jag vill rita och leka och få ur mig en massa kreativt som jag vet finns där inne. Som gömmer sig. För att så mycket förändringar har skett att jag är i lite chocktillstånd. Faktiskt. Men jag försöker ignorera detta och göra det till min vardag trots att det känns lite hopplöst ibland, typ att jag går runt och är stressad. Inuti. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det, för det är det här som stör, att jag förlorat en del av min familj och det känns tomt och hemskt och jag vill ju bara åka till Råby och bada med dem. Fan jag försöker ju att inte påverkas, vilket jag får för mig att jag inte gör, men sen smäller det till och bara BAM och alla självklarheter blir brutala och sätter sig gränsle och slår mig i ansiktet. Jätte hårt.

Idag åkte zäta till Malta, dit hon numera ska bo, iallafall till oktober. Jag hann inte träffa henne innan och det gör rätt ont, för ja har saknat henne så länge redan innan. Men hon är galet bra, och duktig som få. Det är så imponerande att hon bara jobbar överallt och hela tiden.

Idag hade jag en sommarlovsdag med pappa micke och tim, vi badade vid bergsslussar och spelade fotboll. Det var fint. Jag skulle lätt vilja åka göta kanal igen som för två somrar sen. Åh that was nice.

Jag måste verkligen få komma ut på landet och läsa och rita. Jag måste, om ens bara för en dag.