Där är Moqtar, den skönaste Moqtar jag någonsin träffat på.

Förberedande festivalare

Efter att ha tagit en rejäl och stadig dusch känner jag mig numera som en människa igen än som en fläck jag är övertygad finns i vår trappuppgång. Jag har trevat runt i den stora och faktiskt packade ryggsäcken pappa överlyckligt delade med sig av ("Det får plats tjugofyra liter i den!") för att känna lite känslan.
Vilket i och försig är totalt onödigt då jag åker i morgon och kommer känna festivalkänslorna spira ända tills söndag morgon då tältet blir nedpackat. Jag tackar även Kvantum som har öppet till 22 alla dagar så jag hinner kirra ett sista deadline jobb och gå och handla.
Pastarätter är säkert jätte gott.

Jag ska hem till denise, jag älskar att åka till denise. Det är inte bara för att jag har någon sorts tjusning för längre bussfärder utan för att det är världens, nej inte världens utan mitt, mest avslappnade ställe. Hemma hos denise dricker man saft eller möjligen te i stora muggar och försöker ta sig in igenom hennes dörr eftersom papper, teckningar, penslar och stora tunga klassiker som hon bara måste läsa tar upp all plats. All plats. Jag tror inte ens jag kan säga vilken färg det är på Denise's golv. Möjligen något fejk trä. "parkett, vinyl"
Det är inte denise som bor i sitt rum längre, hon får bara tillåtelse att komma in dit ibland.

Dagar ska inte börja vid två
och absolut inte sluta som den förra gjorde.
Urdumt ju.

Så fräck att man trillar av gräset