Jag slits lite mellan att bestämt hänge mig åt att vara ledsen, och att sakna, men samtidigt som jag vill göra så mycket. Jag måste sätta fart om jag ska kunna göra allt jag vill. För det kunde aldrig Niclas. Han hann aldrig. Och det var så fruktansvärt mycket saker han ville göra. Och han tvivlade aldrig på att han skulle göra det, så fast besluten. Det var så häftigt. it really was. Jag undrar om han skulle tycka det var värt att vara ledsen för hans skull (ja det är klart han skulle velat, han ville vara i centrum hela tiden, haha.) eller om han skulle sagt "määh" och viftat bort det och menat att jag skulle gjort något vettigt av tiden. Samtidigt som att det är otroligt vettigt att sörja något. Det finns ju aldrig en period som är så meningsfull och så insiktsfull som just den.
men gaah, jag har gjort så mycket under ett år. Han har inte gjort nått. Det tog stopp där. Han har inte gjort något.
Jag måste få bukt på grejer nu. Jag har inte lika mycket som den här sommaren. Men det är en grej jag måste reda ut. Jag måste väll få ett slut på det eller nått. Ett bestämt ett.
No comments:
Post a Comment