BIGSIZE, RIGHT

Det började gangsters på Tessinskolan idag. Hela bunten hade stora hörlurar som de lyssnade på ibland med stora tröjor och stora truckersvindyrakepsar. Eller vad man nu kallar dem. De är liksom för maffiga för att kallas kepsar egentligen. Mer som 'hattar' eller i stil med silvias huvudbonader. BIG SIZE.

Jag fick en bigsizehattvarelse att ta vara på när vi lekte i grupp idag i skolan. Det och en bra tjej vid namn Jessica. Jag känner ingen som heter Jessica. Enda gångerna jag säger namnet till någon annan är när jag pratar med mig själv. och då pratar jag med mig själv. Ni förstår min förundran över att tilltala mig själv (som inte var mig själv!) och någon annan svarade. Men eftersom jag nu är äldst. (ÄLDST!) var jag in charge. Han verkade schysst. Den där. Men jädrans nervös när vi diskuterade hur vi i gruppen skulle presentera oss. Men eftersom jag redan visste (ÄLDST!) att de endå alltid spårar ur och blir antingen skit simpelt eller bara skitroligt så skratta jag bara. Men han stog där ute i korridoren vid ateljén och sa att det var varmt, för att sen skruva på sig och säga nått om att "hatarsånthärnt". Han var ärlig i vilket fall tänkte jag.

Efter lunch försvann han och en annan.

palla vara hiphop

metodjournalism

Den här dagen har varit helt hopplös. Jag har kämpat mig upp, efter fem timmars sömn, till en tom lägenhet. Pappa var på kräftskiva hela dagen och natten. Jag var på konserter och gick på förfest, sen fest och sen ännu en. Vi var en fest, som körde runt till lite halvdana sådanna och gjorde dem bra. När klockan var fyra bestämde jag mig för att gå hem, för klockan var ju faktiskt fyra. Innan sommarmånaderna brukade jag ha sovit i en timme vid den tiden, men det har skjutits fram av någon anledning. Under hela dagen har jag slagits mot att bara sjunka ihop och domna bort. För min kropp har inte vart i dess rätta skick, och jag har mest känt mig onödig. Fast jag gillar min foton jag tagit under helgen, fyllefoton med systemkamera blir i och för sig aldrig bra. Det blir bara enfärgade. Gula eller gröna. Men konsert är så förbannat roligt att fota, jag ska ta en massa konsert fotojobb i fortsättningen på jobbet. Påtal om det så hoppas jag att hela journalist intrigerna löser sig snart, annars får inte vår chef lägga in våra texter eller foton för att de "kommer utifrån" (eftersom vi räknas som frilansare) men det är något som måste hållas, annars kommer facket inte få igenom det de vill. Hoppas i vilket fall att vi får köra fredags sidan. Att de löst det innan torsdag, men Falk trodde det. Och hon kan sina grejer, riktigt smart tjej. I morgon däremot, ska jag träffa min fina klass, det känns konstigt att vi ska ses nästan varje dag nu. Men bra, riktigt bra. För jag tycker så mycket om dem.

jag talar dumheter, förstår stundtals ingenting

Jag bekämpar mitt rum just nu. Vad jag än gör verkar det som att sakerna inte lägger sig på rätt plats. De kilar tillbaka ut på golvet, biter sig fast i heltäckningsmattan. Och jag kan verkligen inte rubba dem, särskilt inte om jag har så mycket vettigare saker för mig. Att ha dubbelsäng har aldrig varit bättre, nu är laptopen, böcker, block, pennor och smuts på en sida, och jag känner mig otroligt tillfreds med mig själv när jag tar sats och hoppar ganska smidigt över högen med grejer. (jag slår alltid armbågen i elementet och Emil Jensen planschen trillar ned ganska ofta)
ha-ha, där fick ni, jag kan fortfarande sova utan att behöva röra ett finger!

men hur hämmnas man på cancer?

Jag slits lite mellan att bestämt hänge mig åt att vara ledsen, och att sakna, men samtidigt som jag vill göra så mycket. Jag måste sätta fart om jag ska kunna göra allt jag vill. För det kunde aldrig Niclas. Han hann aldrig. Och det var så fruktansvärt mycket saker han ville göra. Och han tvivlade aldrig på att han skulle göra det, så fast besluten. Det var så häftigt. it really was. Jag undrar om han skulle tycka det var värt att vara ledsen för hans skull (ja det är klart han skulle velat, han ville vara i centrum hela tiden, haha.) eller om han skulle sagt "määh" och viftat bort det och menat att jag skulle gjort något vettigt av tiden. Samtidigt som att det är otroligt vettigt att sörja något. Det finns ju aldrig en period som är så meningsfull och så insiktsfull som just den.
men gaah, jag har gjort så mycket under ett år. Han har inte gjort nått. Det tog stopp där. Han har inte gjort något.

Jag måste få bukt på grejer nu. Jag har inte lika mycket som den här sommaren. Men det är en grej jag måste reda ut. Jag måste väll få ett slut på det eller nått. Ett bestämt ett.

Perspektiv

Paris är min favorit. Helt klart. Jag måste tillbaka, och bo.
Igår gick jag igenom mitt Nyköping hem till brandkärr och kände bara hur tryggt det var. Hur ingenting kan skada mig i den här staden, våldtäcksmännen är mesar.

Idag vaknar jag upp, med något obehag i magen. Jag förstår inte vad som är grejen. Jag äter frukost, tim springer runt och babblar om wow, vi kollar på teve. Och sen slår det mig, det är ett år idag, herregud det är ett ÅR sen idag. Och jag var tillbaka under de där kaos månaderna för ett ögonblick. och ni vet hur man alltid läser "och magen vändes upp och ned" men den gör det, det är bara därför man skriver det. Det finns ingen annan förklaring.

Jag måste måla.

AU REVOIR

Om ett dygn sitter jag förmodligen på ett fik, i frankrike, i innersta cirkeln på en utav Paris gator med ett glas vin eller en mugg kaffe med min sprillans nya Pentax k100d super. Inspiration ska jag ha i överflöd och det är ingen tvekan om att jag kommer bli förälskad i den staden.