get a reaction

Det finns kanske två eller tre människor som kan få mitt humör att förändras totalt. En 180 vändning som gör att fattningen tappas och försvinner på så snabb tid att jag inte hinner tänka efter hur jag ska uppföra mig eller reagera. Två eller tre, alltså. Men just nu vet jag bara en.
Missförstå nu inte och tro att detta är närmsta vänner, eller att det här är ett annat sätt att säga att jag har två ELLER tre bästa vänner. Det har inget med det att göra. Och det är inget jag själv kan styra över, jag väljer inte de som berör mig.
Jag ogillar när någon har en sådan makt över mig. Samtidigt som det är lite överväldigande att bli så känslomässig på så kort tid. Jag brukar inte syssla med sånt. Alls.

pappa i gräset

inne i lanthandeln

En blå traktor utanför lanthandeln

K om precis hem efter att ha varit och kollat på radhuset pappa skrev kontrakt för idag. Det var nervöst med tanke på att skriva kontrakt är inget man kan krossa fingrarna bakom ryggen och ändra, och för att det fattades ett rum som gjorde att någon (läs: jag) skulle vara tvungen att dela rum. Trots att jag älskar min tioåring mer än någon annan tioåring så vill jag inte ha honom boende i mitt rum någonsin någon gång. Jag vill inte börja dela rum som artonåring. that's it. Vilket jag också sa, eller väldigt gällt skrek, till min oskyldiga pappa igår kväll. Jag avskyr när han skriker, då blir jag lite förskräckt. Vem blir inte det av skrikande människor. Men de värsta är när han pratar lugnt och fruktansvärt sammanbitet med en iskall blick, som att han ska explodera när som helst, jag får rysningar i hela kroppen. Jag blir äcklad av det.
I vilket fall huset, radhuset, det är slitet, nött och människan som bodde där innan luktar illa, avskyr varenda auktoritet som finns, tycker sverige är ett skitland och skrattar hemskt. ful var han också, såklart. Allt man avskyr i en och samma punkt. Och han skjusade vi till sin nya lägenhet i oxelösund. Jag hoppas jag aldrig ser hans groteska ansikte igen.
Men som sagt, det är hemskt tapetserat (pappa sa att han skulle skämmas om hans målar killar skulle se det, haha) fula och bara utlagda plastgolv.

Men shit, jag är helt förälskad. Det är sjukt charmigt hela stället, hela planlösningen är så JAG (hur nu en jessica kan vara en planlösning?) så de är inte klokt. Det är tre plan, två trappor, och världens mest växfyllda trädgård överfylld med jordgubbar. Det är såhär jag vill bo med min pappa. Självklart ska vi renovera asset av oss för lånade pengar, och bygga till ett rum som tim ska bo i. Pappa snackade något om "två ljusa soffor i vardagsrummet, och ett glasbord med en kofäll över" Haha, måla kan han, men inredningen alltså. Let me handle that. Och ett stort inbyggt garage som jag vet pappa är super överlycklig över, han har velat haft det sen vi flytta ifrån huset på arnö.
Det är en ganska konstig byggnad, från mina fönster som sitter ganska högt upp, kan jag klättra ut och sätta mig på taket (vi har två i olika höjder) och se solen gå ned. Jag får börja röka så jag kan sitta där och filosofera, eller bjuda hem ebba så hon får sköta det där för båda. Eller ha vattenpipan ute där. fett coolt är det i vilket fall.


Det här kommer bli toppen, det här känns så bra!

IM OFF SOLID GROUND

Jag känner mig svag i hela kroppen. I vanliga fall tänker jag alltid att jag kan göra vad jag vill. Det är kanske bara pengar eller en deadline som står i vägen. I övrigt så har den här sommaren varit frihetfrihetfrihet men nu kan jag inte göra något. För jag kan inte, jag orkar inte. Medan min hjärna är på fullsprång att dra på grillfest hos lianna eller sticka till linköping. Jag hatar att jag inte har möjligheten att göra de som faller mig in. Det har jag alltid haft. Även fast det inte inträffar så är själva grejen att jag kan om jag vill.

och vilka störtsköna feberdröm/halvvaket-tillstånd jag har befunnit mig i de senaste nätterna. Av någon anledning har jag bekymrat mig över totalt orelevanta saker, som till exempel om att jag inte har tillräcklig coola märkeskläder som har bra kvalité. Eller att tiden går för fort och att jag inte kommer hunnit varit utanför sveriges gränser ännu en gång förens jag dör. Vart jag nu fick allt detta jävla trams ifrån är för mig helt oförståligt. det påminner om när jag som liten var jätte stressad av pannkakor en hel natt. pannkakor?!

maah! Av alla intressanta sidor och bloggar jag bevakar i lite halv smyg har jag nu börja upptäcka trådar mellan alla. De verkar känna varandra. allihopa. Och det finns ju anledningar som gör att jag bevakar dem, alla är sjukt kreativa, skriver bra, sjunger fint eller illustrerar. vafan, vilka fester de måste ha. Vilka intressanta samtal som måste utspela sig i varje hörn.

Jag vill kunna gå till köket utan att vilja trilla ihop på golvet, få dåligt samvete av att kolla för mycket på teve - inte ha det som enda underhållning. Jag vill leka med elin och jag vill träffa denise och bebban och jag vill boka tågbiljett till linköping. För jag är redan rastlös på Nyköping, det vart jag i söndags kväll.

Mina skor har förresten blivit förpassade till tvättstugan sedan mamma insåg att det var de som stank så mycket i huset. Det lustiga är ju att tvättstugan ligger i mitten utav det, så hur det hjälpte vet jag inte. Jag har inte heller någon lust att sätta på mig de där stinkande sopp högarna på fötterna, så jag antar att det var ett smartdrag att bli sjuk. Har jag tur missar jag hela sommaren och då kan jag ju bara sätta på mig vinterkängorna direkt. Synd att jag inte äger några sådana heller.

ägna min tid åt att ägna tid

campet med en del av alla sköna

väntan i solen på våran busstation

livet går vidare utan att jag märkt det. helt plötsligt har de gått ett tag sen jag var 'med två' som han uttryckte sej så fint för några månader sen. Ibland får jag för mej att livet stannar upp när jag inte är med. Som när jag är försjunken i tankar i flera veckor och ägnar min tid åt att ägna min tid så jag inte ska tänka på sånt jag inte mår bra av. Min teknik i i detta har utvecklats rejält, jag börjar bli riktigt bra på de ärligt talat. Frågan är ju om de är rätt att göra såhär, jag tror inte det, jag vet det. Men det där med smärta är ingenting jag vill syssla med. Men ja, herregud, smärta skulle säkert vara världens bästa känsla om det inte gjorde så förbannat ont.
Peace and love var så sjukt kul, så bra att komma bort. Men det slog mig idag att vi hade verkligen jätte roligt hela tiden, så roligt att vi inte märkte hur kul de faktiskt var. Så man började tvivla på om vi kanske inte hade tråkigt istället.

I vilket fall de där med bearbetning och så, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, känns som att de hindrar mig från saker just nu. mentala spärrar suger. Det finns fan ingen logik i det hela. Logik är i ochförsej inget nyckelord i ett tonårsliv.

Förresten tror jag att jag fick köra den här bli sjuk-efter-festival-grejen. Någon måste ju.