BIGSIZE, RIGHT

Det började gangsters på Tessinskolan idag. Hela bunten hade stora hörlurar som de lyssnade på ibland med stora tröjor och stora truckersvindyrakepsar. Eller vad man nu kallar dem. De är liksom för maffiga för att kallas kepsar egentligen. Mer som 'hattar' eller i stil med silvias huvudbonader. BIG SIZE.

Jag fick en bigsizehattvarelse att ta vara på när vi lekte i grupp idag i skolan. Det och en bra tjej vid namn Jessica. Jag känner ingen som heter Jessica. Enda gångerna jag säger namnet till någon annan är när jag pratar med mig själv. och då pratar jag med mig själv. Ni förstår min förundran över att tilltala mig själv (som inte var mig själv!) och någon annan svarade. Men eftersom jag nu är äldst. (ÄLDST!) var jag in charge. Han verkade schysst. Den där. Men jädrans nervös när vi diskuterade hur vi i gruppen skulle presentera oss. Men eftersom jag redan visste (ÄLDST!) att de endå alltid spårar ur och blir antingen skit simpelt eller bara skitroligt så skratta jag bara. Men han stog där ute i korridoren vid ateljén och sa att det var varmt, för att sen skruva på sig och säga nått om att "hatarsånthärnt". Han var ärlig i vilket fall tänkte jag.

Efter lunch försvann han och en annan.

palla vara hiphop

metodjournalism

Den här dagen har varit helt hopplös. Jag har kämpat mig upp, efter fem timmars sömn, till en tom lägenhet. Pappa var på kräftskiva hela dagen och natten. Jag var på konserter och gick på förfest, sen fest och sen ännu en. Vi var en fest, som körde runt till lite halvdana sådanna och gjorde dem bra. När klockan var fyra bestämde jag mig för att gå hem, för klockan var ju faktiskt fyra. Innan sommarmånaderna brukade jag ha sovit i en timme vid den tiden, men det har skjutits fram av någon anledning. Under hela dagen har jag slagits mot att bara sjunka ihop och domna bort. För min kropp har inte vart i dess rätta skick, och jag har mest känt mig onödig. Fast jag gillar min foton jag tagit under helgen, fyllefoton med systemkamera blir i och för sig aldrig bra. Det blir bara enfärgade. Gula eller gröna. Men konsert är så förbannat roligt att fota, jag ska ta en massa konsert fotojobb i fortsättningen på jobbet. Påtal om det så hoppas jag att hela journalist intrigerna löser sig snart, annars får inte vår chef lägga in våra texter eller foton för att de "kommer utifrån" (eftersom vi räknas som frilansare) men det är något som måste hållas, annars kommer facket inte få igenom det de vill. Hoppas i vilket fall att vi får köra fredags sidan. Att de löst det innan torsdag, men Falk trodde det. Och hon kan sina grejer, riktigt smart tjej. I morgon däremot, ska jag träffa min fina klass, det känns konstigt att vi ska ses nästan varje dag nu. Men bra, riktigt bra. För jag tycker så mycket om dem.

jag talar dumheter, förstår stundtals ingenting

Jag bekämpar mitt rum just nu. Vad jag än gör verkar det som att sakerna inte lägger sig på rätt plats. De kilar tillbaka ut på golvet, biter sig fast i heltäckningsmattan. Och jag kan verkligen inte rubba dem, särskilt inte om jag har så mycket vettigare saker för mig. Att ha dubbelsäng har aldrig varit bättre, nu är laptopen, böcker, block, pennor och smuts på en sida, och jag känner mig otroligt tillfreds med mig själv när jag tar sats och hoppar ganska smidigt över högen med grejer. (jag slår alltid armbågen i elementet och Emil Jensen planschen trillar ned ganska ofta)
ha-ha, där fick ni, jag kan fortfarande sova utan att behöva röra ett finger!

men hur hämmnas man på cancer?

Jag slits lite mellan att bestämt hänge mig åt att vara ledsen, och att sakna, men samtidigt som jag vill göra så mycket. Jag måste sätta fart om jag ska kunna göra allt jag vill. För det kunde aldrig Niclas. Han hann aldrig. Och det var så fruktansvärt mycket saker han ville göra. Och han tvivlade aldrig på att han skulle göra det, så fast besluten. Det var så häftigt. it really was. Jag undrar om han skulle tycka det var värt att vara ledsen för hans skull (ja det är klart han skulle velat, han ville vara i centrum hela tiden, haha.) eller om han skulle sagt "määh" och viftat bort det och menat att jag skulle gjort något vettigt av tiden. Samtidigt som att det är otroligt vettigt att sörja något. Det finns ju aldrig en period som är så meningsfull och så insiktsfull som just den.
men gaah, jag har gjort så mycket under ett år. Han har inte gjort nått. Det tog stopp där. Han har inte gjort något.

Jag måste få bukt på grejer nu. Jag har inte lika mycket som den här sommaren. Men det är en grej jag måste reda ut. Jag måste väll få ett slut på det eller nått. Ett bestämt ett.

Perspektiv

Paris är min favorit. Helt klart. Jag måste tillbaka, och bo.
Igår gick jag igenom mitt Nyköping hem till brandkärr och kände bara hur tryggt det var. Hur ingenting kan skada mig i den här staden, våldtäcksmännen är mesar.

Idag vaknar jag upp, med något obehag i magen. Jag förstår inte vad som är grejen. Jag äter frukost, tim springer runt och babblar om wow, vi kollar på teve. Och sen slår det mig, det är ett år idag, herregud det är ett ÅR sen idag. Och jag var tillbaka under de där kaos månaderna för ett ögonblick. och ni vet hur man alltid läser "och magen vändes upp och ned" men den gör det, det är bara därför man skriver det. Det finns ingen annan förklaring.

Jag måste måla.

AU REVOIR

Om ett dygn sitter jag förmodligen på ett fik, i frankrike, i innersta cirkeln på en utav Paris gator med ett glas vin eller en mugg kaffe med min sprillans nya Pentax k100d super. Inspiration ska jag ha i överflöd och det är ingen tvekan om att jag kommer bli förälskad i den staden.

get a reaction

Det finns kanske två eller tre människor som kan få mitt humör att förändras totalt. En 180 vändning som gör att fattningen tappas och försvinner på så snabb tid att jag inte hinner tänka efter hur jag ska uppföra mig eller reagera. Två eller tre, alltså. Men just nu vet jag bara en.
Missförstå nu inte och tro att detta är närmsta vänner, eller att det här är ett annat sätt att säga att jag har två ELLER tre bästa vänner. Det har inget med det att göra. Och det är inget jag själv kan styra över, jag väljer inte de som berör mig.
Jag ogillar när någon har en sådan makt över mig. Samtidigt som det är lite överväldigande att bli så känslomässig på så kort tid. Jag brukar inte syssla med sånt. Alls.

pappa i gräset

inne i lanthandeln

En blå traktor utanför lanthandeln

K om precis hem efter att ha varit och kollat på radhuset pappa skrev kontrakt för idag. Det var nervöst med tanke på att skriva kontrakt är inget man kan krossa fingrarna bakom ryggen och ändra, och för att det fattades ett rum som gjorde att någon (läs: jag) skulle vara tvungen att dela rum. Trots att jag älskar min tioåring mer än någon annan tioåring så vill jag inte ha honom boende i mitt rum någonsin någon gång. Jag vill inte börja dela rum som artonåring. that's it. Vilket jag också sa, eller väldigt gällt skrek, till min oskyldiga pappa igår kväll. Jag avskyr när han skriker, då blir jag lite förskräckt. Vem blir inte det av skrikande människor. Men de värsta är när han pratar lugnt och fruktansvärt sammanbitet med en iskall blick, som att han ska explodera när som helst, jag får rysningar i hela kroppen. Jag blir äcklad av det.
I vilket fall huset, radhuset, det är slitet, nött och människan som bodde där innan luktar illa, avskyr varenda auktoritet som finns, tycker sverige är ett skitland och skrattar hemskt. ful var han också, såklart. Allt man avskyr i en och samma punkt. Och han skjusade vi till sin nya lägenhet i oxelösund. Jag hoppas jag aldrig ser hans groteska ansikte igen.
Men som sagt, det är hemskt tapetserat (pappa sa att han skulle skämmas om hans målar killar skulle se det, haha) fula och bara utlagda plastgolv.

Men shit, jag är helt förälskad. Det är sjukt charmigt hela stället, hela planlösningen är så JAG (hur nu en jessica kan vara en planlösning?) så de är inte klokt. Det är tre plan, två trappor, och världens mest växfyllda trädgård överfylld med jordgubbar. Det är såhär jag vill bo med min pappa. Självklart ska vi renovera asset av oss för lånade pengar, och bygga till ett rum som tim ska bo i. Pappa snackade något om "två ljusa soffor i vardagsrummet, och ett glasbord med en kofäll över" Haha, måla kan han, men inredningen alltså. Let me handle that. Och ett stort inbyggt garage som jag vet pappa är super överlycklig över, han har velat haft det sen vi flytta ifrån huset på arnö.
Det är en ganska konstig byggnad, från mina fönster som sitter ganska högt upp, kan jag klättra ut och sätta mig på taket (vi har två i olika höjder) och se solen gå ned. Jag får börja röka så jag kan sitta där och filosofera, eller bjuda hem ebba så hon får sköta det där för båda. Eller ha vattenpipan ute där. fett coolt är det i vilket fall.


Det här kommer bli toppen, det här känns så bra!

IM OFF SOLID GROUND

Jag känner mig svag i hela kroppen. I vanliga fall tänker jag alltid att jag kan göra vad jag vill. Det är kanske bara pengar eller en deadline som står i vägen. I övrigt så har den här sommaren varit frihetfrihetfrihet men nu kan jag inte göra något. För jag kan inte, jag orkar inte. Medan min hjärna är på fullsprång att dra på grillfest hos lianna eller sticka till linköping. Jag hatar att jag inte har möjligheten att göra de som faller mig in. Det har jag alltid haft. Även fast det inte inträffar så är själva grejen att jag kan om jag vill.

och vilka störtsköna feberdröm/halvvaket-tillstånd jag har befunnit mig i de senaste nätterna. Av någon anledning har jag bekymrat mig över totalt orelevanta saker, som till exempel om att jag inte har tillräcklig coola märkeskläder som har bra kvalité. Eller att tiden går för fort och att jag inte kommer hunnit varit utanför sveriges gränser ännu en gång förens jag dör. Vart jag nu fick allt detta jävla trams ifrån är för mig helt oförståligt. det påminner om när jag som liten var jätte stressad av pannkakor en hel natt. pannkakor?!

maah! Av alla intressanta sidor och bloggar jag bevakar i lite halv smyg har jag nu börja upptäcka trådar mellan alla. De verkar känna varandra. allihopa. Och det finns ju anledningar som gör att jag bevakar dem, alla är sjukt kreativa, skriver bra, sjunger fint eller illustrerar. vafan, vilka fester de måste ha. Vilka intressanta samtal som måste utspela sig i varje hörn.

Jag vill kunna gå till köket utan att vilja trilla ihop på golvet, få dåligt samvete av att kolla för mycket på teve - inte ha det som enda underhållning. Jag vill leka med elin och jag vill träffa denise och bebban och jag vill boka tågbiljett till linköping. För jag är redan rastlös på Nyköping, det vart jag i söndags kväll.

Mina skor har förresten blivit förpassade till tvättstugan sedan mamma insåg att det var de som stank så mycket i huset. Det lustiga är ju att tvättstugan ligger i mitten utav det, så hur det hjälpte vet jag inte. Jag har inte heller någon lust att sätta på mig de där stinkande sopp högarna på fötterna, så jag antar att det var ett smartdrag att bli sjuk. Har jag tur missar jag hela sommaren och då kan jag ju bara sätta på mig vinterkängorna direkt. Synd att jag inte äger några sådana heller.

ägna min tid åt att ägna tid

campet med en del av alla sköna

väntan i solen på våran busstation

livet går vidare utan att jag märkt det. helt plötsligt har de gått ett tag sen jag var 'med två' som han uttryckte sej så fint för några månader sen. Ibland får jag för mej att livet stannar upp när jag inte är med. Som när jag är försjunken i tankar i flera veckor och ägnar min tid åt att ägna min tid så jag inte ska tänka på sånt jag inte mår bra av. Min teknik i i detta har utvecklats rejält, jag börjar bli riktigt bra på de ärligt talat. Frågan är ju om de är rätt att göra såhär, jag tror inte det, jag vet det. Men det där med smärta är ingenting jag vill syssla med. Men ja, herregud, smärta skulle säkert vara världens bästa känsla om det inte gjorde så förbannat ont.
Peace and love var så sjukt kul, så bra att komma bort. Men det slog mig idag att vi hade verkligen jätte roligt hela tiden, så roligt att vi inte märkte hur kul de faktiskt var. Så man började tvivla på om vi kanske inte hade tråkigt istället.

I vilket fall de där med bearbetning och så, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, känns som att de hindrar mig från saker just nu. mentala spärrar suger. Det finns fan ingen logik i det hela. Logik är i ochförsej inget nyckelord i ett tonårsliv.

Förresten tror jag att jag fick köra den här bli sjuk-efter-festival-grejen. Någon måste ju.

Där är Moqtar, den skönaste Moqtar jag någonsin träffat på.

Förberedande festivalare

Efter att ha tagit en rejäl och stadig dusch känner jag mig numera som en människa igen än som en fläck jag är övertygad finns i vår trappuppgång. Jag har trevat runt i den stora och faktiskt packade ryggsäcken pappa överlyckligt delade med sig av ("Det får plats tjugofyra liter i den!") för att känna lite känslan.
Vilket i och försig är totalt onödigt då jag åker i morgon och kommer känna festivalkänslorna spira ända tills söndag morgon då tältet blir nedpackat. Jag tackar även Kvantum som har öppet till 22 alla dagar så jag hinner kirra ett sista deadline jobb och gå och handla.
Pastarätter är säkert jätte gott.

Jag ska hem till denise, jag älskar att åka till denise. Det är inte bara för att jag har någon sorts tjusning för längre bussfärder utan för att det är världens, nej inte världens utan mitt, mest avslappnade ställe. Hemma hos denise dricker man saft eller möjligen te i stora muggar och försöker ta sig in igenom hennes dörr eftersom papper, teckningar, penslar och stora tunga klassiker som hon bara måste läsa tar upp all plats. All plats. Jag tror inte ens jag kan säga vilken färg det är på Denise's golv. Möjligen något fejk trä. "parkett, vinyl"
Det är inte denise som bor i sitt rum längre, hon får bara tillåtelse att komma in dit ibland.

Dagar ska inte börja vid två
och absolut inte sluta som den förra gjorde.
Urdumt ju.

Så fräck att man trillar av gräset